Hardy bryter tystnaden om DIF!

Sportbladet.se

I går: En blytung stjärnsmäll mot avsågade jumbon Karlskrona.

I dag får Djurgården ta emot fler smällar – från sparkade guldtränaren Hardy Nilsson, 65, som berättar om sin sista tid i klubben i en nyutkommen bok.

– Det står ungjävlar på läktaren, 16-17-åringar, och gapar om ”Mesta mästarna” utan att ha en aning om vad som hände på 50-talet.

Guldtränaren från 2000 och 2001, Hardy Nilsson, kom tillbaka till Djurgården 2009 och var ett år senare bara en finalmatch från att coacha hem ett nytt SM-tecken till stockholmslaget.

Säsongen därpå fick Hardy sparken i slutet av januari, innan klubbens praktfiasko till säsong fullbordades. Och en månad innan, i december 2011, tvivlade Nilsson på sina mannar.

”Det här laget kommer aldrig att klara en kvalserie!”, sa han till sin assisterande tränare Mikael Johansson. Det framkommer i den nyutkomna boken ”När Skellefteå blev Guldstaden”, av hockeyskribenten Jonas Fahlman, som Dagens Nyheter tagit del av.

”Vem fan ska göra poängen?”

Men redan inför fjolårets säsong var Nilsson bekymrad, han menade att det från klubbledningens håll fanns en övertro på deras unga spelare som producerat mycket under silversäsongen 2009/2010.

– Redan från början kände jag, ”vem fan ska göra poängen?”, säger han till Fahlman.

Och spelare som Patrick Cehlin, Daniel Brodin och Mario Kempe levererade inte som man hoppats på.

– Tyvärr klarade inte spelarna trycket. Spelarna blev för byxis.

”En coach kan inte plötsligt göra skillnad”

Men den sparkade Dif-tränaren menar också att hela laget var överskattat.

– Efter så många matcher tycker jag att laget har visat att det inte är bättre. Då kan inte en målvakt eller en coach plötsligt göra något annorlunda och avgörande jämfört med tidigare. Det fanns en övertro på laget överallt – bland styrelse, publik och media.

Och ”Mesta mästarnas” framtid ger Hardy Nilsson inte mycket mer för.

– Djurgårdens problem har ju tyvärr fortsatt i allsvenskan den här säsongen. All tradition blir en belastning för klubben. Det står ungjävlar på läktaren, 16-17-åringar, och gapar om ”Mesta mästarna” utan att ha en aning om vad som hände på 50-talet.